Hjärtklappning!

Varför ska alltid sånt här hända mig? Varför alltid när jag är ute och kör alldeles själv, utan Sten, utan Siv, utan Stefan eller annan support bredvid mig? Jag pratar om smala grusvägar, mötande lastbilar och (nu är jag fördomsfull) äldre manliga chaufförer som vägrar flytta på sig.
Nyss körde jag på en av Nybro kommuns smalaste grusvägar känns det som, på väg mot Sigislaryd och Gadderås från Frösekehållet för er som är bevandrade i kommunens geografi. Strax innan Sigislaryd där vägen blir något bredare och asfalterad, möter jag en lastbil förstås och pulsen ökar. Han står bara still och verkar inte vilja flytta på sig, så det är bara för mig att lägga i backen. Till höger om mig är det grönt, det verkar inte vara ett dike och inga stenar som syns så jag chansar. Jag kör så långt till höger jag kan och vågar, han börjar köra framåt med sin fönsterruta öppen. Jag öppnar min och när han är jämsides med mig frågar jag: ”Går det bra? Kommer du förbi?” Han muttrar något till svar som liknar: ”Kan du inte köra lite längre fram?” Jag tycker jag har kört så långt åt sidan och fram jag vågar, men försöker lite till ändå. I backspegeln ser jag hans lastbil komma närmare och närmare ”min” fina bokbuss och snart är det bara några millimeter (nja, kanske en halv centimeter då) mellan oss. Till slut är han i alla fall förbi och jag kan börja pusta ut. Vad han tyckte om mig och mitt agerande vet jag inte, men jag blir i alla fall lite putt på honom när jag börjar köra igen och kommer till den plats där han stod när vi möttes… på höger sida strax före den platsen från hans sida sett finns en perfekt mötesplats som han hur enkelt som helst kunde ha backat till så hade jag sluppit köra ut i okänd terräng! Argh!!!

Therese
(som innan kvällen är slut har besökt orterna i ”Glesbygdslauten”, dvs Flerohopp, Gadderås och Målerås)